Efter att ha
varit dobermannägare i några år tänkte jag berätta lite om mina
egna erfarenheter av rasen, både utifrån min egen hund men också
lite mer allmänt. När jag nu sitter här så slår det mig att
dobermannen är en ras som är rätt svår att beskriva - Den är så
mycket av allt!
Det finns väl ingen annan ras som
har sån livsglädje som en dobermann. Den är alltid glad och
positiv samtidigt som den har en energi som inte är av denna
värld. En riktig "hålligång-hund" med andra ord. För hålla igång
kan dom verkligen göra, speciellt dom första åren vilket kan få
en nybliven dobermannägare att slita sitt hår i vild förtvivlan.
Det gäller alltså att hålla ut och inte ge upp, för dom brukar
faktiskt lugna ner sig efter något år eller så - om man
har tur :-).
Dobermannen gillar när det händer
saker och saker ska hända hela tiden, gärna på en gång och i 120
knyck. För att få utlopp för all sin sprudlande glädje och
energi krävs det att man som ägare aktiverar sin hund både med
fysisk motion och hjärngymnastik. Minst lika viktigt som
aktivering är passivitetsträning. En understimulerad dobermann
är inte rolig men en hund som inte fått lära sig att ta det
lugnt och koppla av kan bli precis lika jobbig.
En dobermann är intelligent,
självständig,
lättlärd (när den nu vill förstås) och envis. Den har en tendens
att också lära sig saker den absolut inte ska kunna - och
det kan gå väldigt snabbt! Har den en gång lärt sig något fel
kan det vara väldigt svårt att rätta till. Ibland verkar den
också kunna lägga ner hur mycket energi som helst på att inte
göra som matte eller husse vill, vilket naturligtvis kan vara
fruktansvärt enerverande.
Något att tänka på är att den inte
har samma "will to please" som t ex en schäfer och ska man träna
en dobermann måste man ha gott om tid, äga en ängels tålamod,
vara listig som en räv, samt vara försedd med en STOR portion
humor. Att bli arg på en dobermann fungerar inte! Den är fysiskt
väldigt okänslig och en tillrättavisning i nackskinnet eller
örat bekommer den ingenting, oftast tror den bara att det är en
ny rolig lek som matte/husse har hittat på. Dobermannen är också
en ras som mognar sent och därför gäller det att skynda långsamt
med träningen.
Nu skiljer det sig från individ till individ men en dobermann
brukar ha rätt mycket jaktinstinkt vilket är bra att ha i åtanke
om man tänker ha den lös. Den jagar dessutom med synen så det
gäller att ha stenkoll och scanna av sin omgivning ordentligt
när man är ute. Att den är otroligt snabb gör inte saken
lättare och har man inte en bra inkallning och koll på sin hund kan
den inom några sekunder vara ett par kilometer bort. Det är
alltså väldigt viktigt att stävja jaktlusten redan i
valpstadiet.
Som dobermannägare har man aldrig någonsin tråkigt, det händer
saker precis hela tiden och det är en hund man verkligen blir
GLAD av att äga :-). Dessutom är det en hund som blir otroligt fäst
vid sin familj och älskar att ligga bredvid - eller rättare sagt
PÅ - sin matte/husse i soffan, eller i sängen under täcket. Den
vill gärna vara nära en hela tiden och det gör att många har
stora problem med att vara ensamma hemma. Kanske något att tänka
på om man funderar på en dobermann och bor i ett lyhört
hyreshus.
Det enda negativa med att äga
en dobermann som jag kan komma på är alla fördomar folk har mot
rasen. Det gäller inte bara kommentarer från folk i
allmänhet, jag har även hört dobermannägare som fått sitt rasval
ifrågasatt både en och två gånger på brukshundklubbarna ute i
landet - trist!
Alla passar inte som dobermannägare
och det gäller att tänka sig för innan man köper en. Jag har
träffat dom som bestört sagt: "Aldrig någonsin mer en dobermann!"
men glädjande nog många fler som precis som jag inte kan tänka
sig ett liv utan denna glada, härliga och helt underbara ras.
Avslutar med ett citat av en okänd
skribent från ett hundforum: "Att jämföra en
labrador med en dobermann är som att
jämföra lerduveskytte med andra världskriget".
Kan det sägas bättre :-)?.