Januari 2009 - Mars 2009

Januari 2009 - Mars 2009

2009-03-30
Det här inlägget kommer att tillägnas vår älskade hårboll Charles, som idag bott hos oss ett helt år.

Jag och sonen hämtade Charles på kattutställningen i Umeå, där han f ö vunnit en massa fina priser. Vi hade fått hämta hem honom några veckor tidigare om vi velat, men eftersom hans uppfödare ville ställa ut honom först tyckte vi det var lika bra att vänta. Och han var väl värd att vänta på.

Jag hade verkligen sett fram emot Charles, men förlusten och den stora sorgen efter att förlorat Sydney fem dagar tidigare tog liksom udden av glädjen. Dessutom var jag jättesjuk så jag var väl inte i världens bästa form precis. Men allt kändes genast lite bättre när jag stod där med honom i famnen - en helt bedårande söt, lurvig hårboll med stora ögon och de största tassar jag någonsin sett hos en katt. Det blev kärlek vid första ögonkastet.

Charles är en katt man bara älskar. Han är orädd, social och så gudomligt söt att man helt enkelt inte kan låta honom vara. Ibland är han faktiskt mer lik en hund än en katt. Han följer varje steg jag tar och när Hedda och jag kommer hem springer han fram och verkligen visar hur glad han är över att vi är hemma igen. Några problem med hundarna har det aldrig varit. Charles tycker det är skoj när det händer saker och när hundarna busar är han alltid steget efter och vill själv vara med på ett hörn. Han älskar att ligga i famnen och spinna. Mår han riktigt gott brukar han också ta en av sina stora tassar och stryka mig över kinden. Det är inte konstigt att man smälter.....

Vi är bara sååå glada över vår vår älskade, röda hårboll. Charles kom hem och gav oss lite värme och glädje när vi som mest behövde det. Han är en på miljonen och vi älskar honom så gränslöst mycket.

Charles första dagen hemma hos oss...

här är han ett år senare.

2009-03-27
I går gjorde jag faktiskt en god gärning...

Mötte en kvinna på skogsvägen som höll en liten hund i famnen. När hon såg oss började hon förtvivlat att ropa på hjälp. Hennes hund - en papillon - hade satt en pinne i halsen. Vilken himla tur att hon träffade mig då =). Efter åren med Sydney har jag en viss vana att plocka pinnar ur hundmunnar.,,,
Nu måste jag erkänna att jag har väldigt dåliga erfarenheter av papilloner så jag hade egentligen ingen lust att stoppa fingrarna i munnen på den lilla uppjagade hunden. Men vad sjutton.....Hellre än att se den lille gå en kvalfylld död till mötes var jag beredd att offra ett finger eller två. När jag öppnade upp munnen såg jag en stor pinne sitta uppe i gommen. Som tur var satt den löst så jag behövde bara peta lite på den för att den skulle lossna.
Så blev då alla glada och nöjda. Jag var glad över att mina fingrar var kvar. Kvinnan var glad och visste inte hur hon skulle tacka. Papillonen tackade på sitt eget lilla sätt genom att attackera stackars Hedvig och försöka bita henne i hasorna. Tur att lilla Hedda-Pedda är en snäll hund som hellre går undan än ger igen.

Det är fortfarande skare och Hedvig älskar att springa på snön. Tyvärr håller den inte för mig så jag får hålla mig till skoterspåren istället. Den hårda och vassa snön hade letat sig in under Heddas munkorg och gjort så hon fått ett ordentligt skavsår på nosen. Inte bra alls. Nu blir det koppel ett tag tills dess såret är läkt...

.
En bild från igår....

Det här är taget med nya kameran jag fick av Janne...

liksom det här....

2009-03-25

Till minne av Sydney
31/7 2000 - 25/3 2008

If love alone could have saved you
you never would have died.

In life I loved you dearly,
in death I love you still.
In my heart you hold a place
no one could ever fill.

If tears could build a stairway
and heartache make a lane,
I'd walk the path to heaven
and bring you back again.

(Tack till Mari-Anne för lånet av dikten)

Ett år har gått och inga ord i världen kan beskriva hur mycket jag saknar dig... Du var en speciell hund som alltid kommer att ha en speciell plats i mitt hjärta. Du kommer för alltid att fattas mig...

2009-03-19
För precis en vecka sedan kom Janne och Snoken och nu sitter de i bilen på väg ner till Dalarna igen. Som vanligt förstår jag inte var tiden har tagit vägen...

Veckan har varit kanonbra. Trots att det var Janne som fyllde år kom han med presenter till mig. Jag fick en kamera av märket Nikon D40, samt ett nytt headset till mobilen. Sedan tog han sig också tid att formatera om min dator, som helt plötsligt blev som ny igen. Jag måste ha världens snällaste man. Det tycker då i alla fall jag =).

Efter det att Hedda löpt har hon lugnat ner sig betydligt. När Snoken är här brukar det vara lattjo lajbans från morgon till kväll och Hedvig har haft svårt att låta honom vara. Den här gången har det varit lugnt. Alldeles lugnt. Hedvig har faktiskt aldrig varit så här stillsam någon gång tillsammans med Snoken. Han fick t om vila ifred vilket inte har hänt tidigare.

Vi har haft en enorm tur med vädret. Strålande sol, töväder på dagarna och kalla nätter har gjort skoterspåren perfekta att gå på. Dessutom har det för första gången på väldigt, väldigt länge också varit skare. Nu höll den inte för oss två-beningar, men hundarna hade hur skoj som helst. Vackervädret gjorde att vi var ute på långa promenader så gott som varje dag. Bäst att passa på att gå i skogen medan man kan, för när det börjar tina ordentligt håller inte spåren och det blir nästan omöjligt att ta sig fram.

I måndags åkte vi till våra goda vänner, Inger och Börje i byn Storbrännan. Vi blev kvar där hela dagen och blev, som alltid, bjudna på jättegod mat. Denna gången en helt suverän köttfärssås gjord på älg- och rådjursfärs. Men det bästa av allt - torkat älgkött! Så himla gott att det var svårt att sluta äta. Deras jämthund, Pixi, och Hedda sprang och busade i snön och hade roligt, medan stackars Snoken fick sitta i bilen eftersom Pixi löpte. När vi kom hem däckade hundarna i soffan, där de blev kvar hela kvällen. Hedvig var trött efter allt bus och Snoken lika trött efter att ha suttit hela dagen och dragit in dofterna av löptik. Det kan vara jobbigt det också.

Som alltid blev det väldigt tomt efter hussen och Snoken. För att ha något att göra gick jag och Hedda-Pedda en runda efter skogsvägen och sedan över berget. Kom på alldeles för sent att jag glömt munkorgen hemma, men det gick bra ändå. Hedvigs mage verkar bli bättre och bättre. För några dagar sedan satte hon i sig en hel burk creme fraiche med mexican-chilismak utan att bli dålig. Den är ju rätt smakrik. Om man säger så...Just nu ligger Hedda och vilar. Hon blir alltid trött när Snoken varit här.

En ny, fin kamera och kanonbra väder är en bra kombination. Vi har tagit massvis med kort som nu finns inlagda i galleriet.

Trötta gänget softar.

Hedda och polaren Pixi.

Mer foton finns i galleriet.

2009-03-10
Det har fortfarande inte hänt så mycket här men jag tänkte ändå försöka plita ner några rader.

På skabb-fronten är det numera lugnt och Hedvig har slutat klia sig. I slutet av månaden är det dags för en sista behandling med Stronghold och sedan ska det väl vara över för den här gången. Nu finns det rätt mycket räv i skogen så risken finns väl att hon kanske smittas igen. Om hon har otur. Och otur är något som lilla Hedvig tycks drabbas av lite då och då...

Läste i vår lokaltidning på nätet att det inte varit så här mycket snö på 21 år. Och det märks. Speciellt i skogen. Eftersom nästan all snö kom på en och samma gång är det dåligt med upptrampade stigar. Jag älskar snön men nackdelen är att det är svårt att ta sig fram. Fördelen är att vi för det mesta inte träffar en endaste kotte när vi är ute och i dag hade vi hela skogen för oss själva. Det var bara jag, Hedda och ett par kråkor. Ganska skönt faktiskt. Sedan kan man inte låta bli att undra hur det ska bli när all denna snö börjar smälta. Kanske man ska börja spara till ett par vadarstövlar...

Förutom att vara ute och plumsa i snö så tränar vi lydnad och lite andra saker. Som t ex hundmöten. Hedvig ser potentiella lekkamrater i alla hundar vi möter och med tanke på att vi bor i ett hundtätt område kan det ibland bli lite jobbigt. Nu har vi tränat stenhårt och det har faktiskt gett resultat. Numera går Hedda fint i kopplet och har faktiskt ibland också ögonkontakt med matten när vi träffar andra vovvar. Roligt när man ser att träningen gett resultat =).

I övermorgon kommer äntligen hussen och Snoken. Det är ett tag sedan de var här nu. Janne har haft mycket jobb och dessutom har han köpt en nygammal bil som han hållit på att fixa i ordning. Hans förra bil, king cabben, var väl bra den med, men rätt opraktisk och inte heller någon bra långfärdsbil. Nu har han skaffat en opel omega kombi, så nu kan både vi och hundarna åka lite bekvämare.

Hedvig är nu anmäld till MH i maj. Hoppas vi kommer med nu bara. Ska bli jätteroligt att få gå med sin egen hund istället för att figga åt andras. Fast det är ju kul det med =).

Söta Hedda-Pedda

2009-02-28
Här har det varit stiltje ett tag. Hedvig har löpt och under höglöpen varit allmänt stissig, så vi har faktiskt inte gjort speciellt mycket. Hos veterinären har vi förstås varit. Men det är väl mer regel än undantag nu....

Hedvig började klia sig under löpen och det blev bara värre och värre. Speciellt på natten. Hon kliade och naggade sig överallt och dessutom fick hon små "knottror" under huden. Såg nästan ut som massor av små myggbett. Det var bara till att än en gång ringa Djurkliniken *suck*. Jag hade på förslag att jag egentligen borde ha en direktlinje dit och det tyckte faktiskt tjejen i receptionen också.

I går fick vi träffa vår veterinär som berättade att många hundar här i trakten har drabbats av löss. Men i Hedvigs fall rörde det sig troligtvis om rävskabb. Vi fick Stronghold utskrivet till Hedvig och även vår röda hårboll, Charles, var tvungen att saneras. Jag tycker faktiskt Hedvig redan nu har blivit mycket bättre. Hon har knappt kliat sig alls, varken i natt eller under dagen och alla "knottror" har också försvunnit. Skönt att hon slipper klådan. Jag tyckte så synd om henne när det kliade överallt.....Stackars lilla Hedvig....Hon verkar då drabbas av allt....

Eftersom det är massvis med snö här hittar inte Hedvig så mycket att stoppa i sig och därför har hon under några dagar sluppit munkorgen. Helt plötsligt blev hon jättedålig i magen igen och började bajsa blod. På kvällen kräktes hon också och upp kom en massa kvistar. Där fick jag alltså svaret på hennes dåliga mage. Och jag som trodde jag hade stenkoll på henne när vi var ute....Bara konstatera att Heddas tarmar fortfarande är alldeles för känsliga för att klara av saker hon hittar ute i skogen. Efter ett par dagar var hon tack och lov helt återställd, men från och med nu är det åter igen "frityrkorg" som gäller.

Nu har vi faktiskt tränat på det här med att inte bry sig om kvistar/pinnar och det går hur bra som helst. I alla fall så länge Hedvig går i koppel eller lina. Är hon lös passar hon gärna på att ta en tugga eller två när inte matte ser. Har hon en pinne i munnen släpper hon den direkt på kommando, men när det gäller pinnarna är hon snabb som en kobra. Inte lätt att se alla gånger....

Fint väder har vi haft och här är några bilder från vår senaste skogspromenad.

Hedvig spanar på en skidåkare

Här inspekterar hon ett harspår

Hedda gör, trots "frityrkorgen", ett tappert försök att äta en kvist.

2009-02-17
Kylan har tagit ett ordentligt grepp om oss här uppe i norr. Men jag klagar inte. Det är faktiskt rätt skönt med en riktig vinter för en gång skull. Man är väl norrlänning....

I morse när vi gick vår morgonrunda var det - 26,5. Var man inte riktigt vaken innan så blev man det i alla fall när man kom ut. Hedvig var duktig och pinnade på bra i kylan, men efter att ha bajsat hade hon rätt bråttom in till värmen igen. Nackdelen med kölden är att det inte går att göra så mycket vettigt utomhus. Dagar som denna blir mest bara snabba rundor. Tur ändå att jag köpte det varma Hurtta-täcket till Hedda i höstas. Det har verkligen kommit väl till pass de här dagarna.

Hedvig är nu inne på sin andra "löp-vecka" och är rätt seg, lite hängig och mycket gnällig. Jag har faktiskt aldrig sett henne sova så här mycket på väldigt, väldigt länge. Tikskyddet får fortfarande vara ifred och det är något jag inte hade räknat med. Man upphör aldrig att förvånas....

I söndags var det inte så kallt och då passade vi på att gå en lite längre runda så Hedda fick chans att springa av sig lite. Helt plötsligt dök det upp en häst och eftersom jag är en gammal häst-människa var jag naturligtvis tvungen att prata lite med häst-matten. Hedvig, som aldrig varit så nära en häst förut tyckte först det var otäckt. När sedan pållen böjde ner huvudet mot henne vågade hon sig faktiskt fram och nosa honom lite på mulen. Precis då bestämde sig hästen för att frusta till och stackars Hedda-Pedda blev så förskräckt att hon nästan slog en baklängesvolt i kopplet. Men på det hela taget var hon mer nyfken än rädd och när ekipaget fortsatte ville hon gärna följa efter.
På vägen hem upptäckte vi att bondens kossor hade smitit ut och av klövspåren att döma hade de haft riktigt lattjo-lajbans efter vägen. När vi gick förbi såg vi att de stod bakom ladugården och det var nog tur det. Om Hedvig tyckte det var så jobbigt med en enda häst så hade hon nog inte uppskattat ett helt gäng nyfikna kossor.

Nu ska jag träna lite med Hedda. I dag blir det positioner och apportbocken. När det gäller apportbocken går det fortfarande trögt. Hon tycker helt enkelt inte att den är rolig och vill helst inte ha något med den att göra öht. Men skam den som ger sig.....

På söndagspromenad

Vår älskade hårboll, Charles, har snart tappat all päls. Men han är lika söt ändå...

2009-02-09
Här har det de senaste dagarna kommit massor av snö. Säkert mer än en halv meter. Dessutom har det varit ordentligt kallt och blåsigt. Jag gillar snö men hade kanske föredragit att det snöat lite då och då så man hunnit trampa upp stigarna i skogen. Som det ser ut nu är det väldigt svårt att ta sig fram, så vida man inte har långa ben förstås.

Hedvig har varit lite kluven när det gäller vädret. Hon älskar verkligen snön men samtidigt har det nästan varit lite för kallt för henne. Det hade väl gått an om det inte hade blåst, men i vinden blir det väldigt kallt och då hjälper inte ens täcket. Nu måste vi ju ut ändå så det var bara att klä sig ordentligt och bege sig iväg i snön och blåsten. Jag tycker det är mysigt att vara ute när snön yr och får Hedda bara springa lös klarar hon av att hålla värmen rätt bra. Men några långa promenader har det inte blivit.

Det har inte varit läge för att träna utomhus så vi försökte oss på lite övningar hemma på köksgolvet i stället. Hedda brukar alltid tycka det är skoj att träna men de sista dagarna har hon varit totalt okoncentrerad. Nu vet jag varför. Lilla Hedvig började löpa i dag. Inte lätt att vara fokuserad när hormonerna trillar runt. Det blir nu till att ta det lite lugnt ett framöver och inte kräva för mycket.

Något som är trist med löpen är att jag inte kan ha Hedvig lös. Brukar också undvika att gå i skogen för att slippa lösspringande hanhundar. Som tur är har vi rastgården och bara det blir lite varmare kan vi hålla till en stund där varje dag, så hon får springa av sig lite.

Just nu är lilla Hedda-pedda trött och ligger och sover. Det tar på krafterna att börja löpa och dessutom har hon tikskydd på sig för första gången. Hon har faktiskt inte brytt sig så mycket om det och än så länge sitter det kvar. Men nu är det ju bara första dagen och mycket kan hända än....

Har tagit en del bilder på Hedda när hon leker i snön och de hittar ni i Galleriet.

Så här ser det ut hos oss efter några dagars snöande. Men vackert är det...

Hedvig med sitt älghorn och tikskyddet som hon ärvt från Syd.

Jodå, det ÄR Hedvig. Så här skoj hade hon när vi var ute i går.

2009-02-04

Till minne av Sigurd
22/5 1992 - 4/2 2008

I dag är det precis ett år sedan vi tog adjö av vår älskade perserkille, Sigurd. Han var en genomsnäll och mysig herre som under sina, nästan sexton år, var frisk som en nötkärna. De sista två åren fick han en del ålderskrämpor, men trots det var han pigg och glad in i det sista.

Sigurd gjorde inte så mycket väsen av sig. Han var nöjd med att ligga och spinna i någons knä, äta god mat, jaga flugor och sitta i fönstret och spana. Där, i fönstret, bland blommorna, satt han alltid och väntade på mig och Sydney när vi var ute på våra rundor. Det blev tomt i fönstret när han försvann men också tomt i våra hjärtan.

Vi saknar dig Sigurd och hoppas du har det bra där ovan regnbågen.....

2009-02-03
Så var vi då inne i februari. Det rullar verkligen på och nu dröjer det väl inte alltför länge innan våren är här.

Hedvig har återhämtat sig bra efter maskinvasionen. Hon äter nu precis som vanligt igen och magen är bra. Dessutom har hon gått över helt till sin nya mat och infasningen gick helt problemfritt. För att inte chocka hennes mage alltför mycket beslöt vi i samråd med vår veterinär att börja med ett snällt foder. Valet föll på Hills Sensitve Stomach som innehållsmässigt är snarlikt Hills i/d, men något kraftigare. Det här ska hon äta några månader för att sedan, om allt går bra, övergå till ett "normalt" foder.

Här har vi haft ett par otroligt fina vinterdagar, med strålande sol och gnistrande snö. Vi har varit ute och knatat runt i skogen och på ängarna och bara njutit av det vackra vädret. I dag var det rätt kallt så Hedvig fick pinna på ordentligt för att hålla värmen. Eftersom hon nyss varit dålig i magen fick hon lov att ha sin "frityrkorg". Det finns massor av smarrigt rävbajs i skogen och jag vill inte riskera att hon stoppar i sig något och blir kass i magen igen. Hon är vi det här laget van vid sin munkorg och blir glad när jag plockar fram den. När "frityrkorgen" kommer på vet hon att det är dags för race i skogen och det är bland det bästa som finns.

Förutom de vanliga skogsturerna har vi tränat lite inomhus. Det har mest blivit kontakt, positioner och ingångar. Apportbocken är däremot ett gissel.....Den vill hon inte ha något att göra med alls. Har börjat belöna med klicker och godis så fort hon nuddar vid den. Än så länge är hon bara i "nuddar-stadiet" men med mycket träning och tålamod ska det väl någon gång börja gå framåt där också.

Hedvig - the flying dobermann

"Frityrkorgen" kan även användas som snöslunga.

Fina Hedda i vintersolen.

2009-01-29

GRATTIS PÅ 1-ÅRSDAGEN HEDVIG!

Puss på dig Hedda-Sötnos!!

I dag säger vi GRATTIS till lilla Hedvig och hennes kullsyskon som fyller 1 år.

Eftersom Hedda varit bra i magen så länge tänkte jag dagen till ära prova ge henne ett tuggben. Men planerna sprack....Hedda blev förra helgen jättedålig och fick blodiga diaréer. Trodde först hon ätit i sig något olämpligt men så var det inte. Stackars Hedvig hade invaderats av spolmask. Igen. Och det var inte så lite heller. Eftersom maskarna var stora och många och hennes tarmar hunnit fara illa måste hon haft dem ett bra tag. Konstigt....Jag har inte märkt någonting alls på henne. Hon har varit kanonbra i magen, pigg och glad, fin i pälsen och dessutom ökat ordentligt i vikt. Inga direkta symtom på spolmask precis.....

Hedvig har nu börjat piggna till och hennes mage fungerar normalt igen. Hon är avmaskad och efter några dagar med dyr skonkost inköpt på Djurkliniken fick hon i går börja äta vanlig mat. Så less man blir.....Efter senaste avmaskningen skickade vi i oktober in prover till SVA. Där hittade de inga spår efter spolmask och vi trodde väl alla att allt skulle vara frid och fröjd. Men antagligen har det legat någon liten larv vilande i hennes kropp och mer behövdes tydligen inte för att eländet skulle sätta fart igen.
Vår veterinär har nu skrivit ut en kur avmaskningsmedel och Hedda ska fr om måndag äta en tablett/vecka i fyra veckor. Nog vore det väl själva fasiken om vi inte skulle få bort masken!

Det här var verkligen ett bakslag jag inte räknat med. Trist att det händer när allt har gått så bra. Det som är märkligt är att Hedda gått så länge med så mycket mask utan att bli det minsta lilla dålig i magen. Samtidigt är det väl ett tecken på att hennes mage blivit mer stabil och att hon inte längre är lika överkänslig som hon var tidigare.

Nu måste jag nog ta itu med lydnaden.....Gick förbi ett dagis och Hedvig var glad och lite sprattlig i kopplet. En liten kille i 3-års åldern står och tittar på oss en stund innan han utbrister: "Har du inte tränat din hund"? När små dagisbarn börjar kommentera min hunds beteende är det nog dags att börja fokusera på träningen ordentligt =).

2009-01-20
Efter att ha ätit penicillin ett par dagar blev Hedvig sitt gamla, glada jag igen. Bölden är fortfarande kvar men har minskat lite i storlek. Antar att det lär ta ett tag innan den försvinner helt.

Det har blivit sparsamt med motion de här dagarna. Tycker det är bäst att Hedda får avsluta sin medicinering innan hon får springa lös som vanligt igen. Dessutom är jag lite rädd att hon stöter bölden mot någonting. Den lilla damen har en viss förmåga att springa rakt på saker, som t ex träd, istället för att väja undan. Nu har hon naturligtvis fått rasa av sig ändå. I går var hon i rastgården där vi tränade lydnad och sedan fick hon leka en stund med blandisen, Ceasar. Han tyckte Hedvig luktade gott så det dröjer väl inte alltför länge innan hon ska börja löpa.

Idag har vi varit ute och knatat efter skogsvägen och Hedda har också fått springa lös en stund och busa i snön. Har tränat "gå-fint-i-koppel", vilket faktiskt går bättre och bättre. I alla fall korta sträckor....Men, men, det är bara fortsätta traggla, vara konsekvent och envisare än Hedvig (hur nu det är möjligt...).

Jag har knappt köpt någonting till Hedvig, men nu slog jag på stort och beställde ett par nya halsband från en av mina favoritshopar: Jens Hundartiklar i Piteå. Hittade ett rosa halvstryp som jag bara inte kunde motstå, samt ett rött helstryp. Dessutom fick jag tag på en karda med roterande piggar som bara är helt super till Charles päls.

Försökte ta kort på Hedda och hennes nya halsband, men beroende på kamerablixten kom det rosa halvstrypet inte riktigt till sin rätt.

Hedda i sitt nya helstryp i rött och gult...

och i det jättefina rosa halvstrypet.

Charles inspekterar den nya kardan.

2009-01-15
Så har det då varit dags för årets första veterinärbesök.

Igår, efter att vi kommit hem från skogen gick jag iväg och handlade. När jag kom hem såg Hedda inte ut som vanligt. Hon hade helt plötsligt fått en bautastor böld på sidan, ovanpå revbenen. Bölden var stor som en golfboll, mjuk och vätskefylld. Nu vet jag att hundar som får ett slag eller springer på något kan drabbas av den här typen av böld. Och eftersom Hedvig inte heller hade ont beslöt jag mig för att avvakta lite.

När jag vaknade i morse stod det inte rätt till med lilla Hedda. Hon som brukar vara uppe med tuppen ville knappt gå upp ur sängen. Dessutom såg hon frusen och väldigt emlig ut. Det var bara att plocka fram termometern som visade på 39,5. Stackars Hedvig hade feber. Inte konstigt att hon inte var sig lik. Jag förstod direkt att det hade något med bölden att göra så det var bara att kontakta Djurkliniken.

Den stora bölden, eller innehållet i den, visade på infektion så nu ska lilla Hedda-pedda äta penicillin i åtta dagar. Hon har med all sannolikhet sprungit mot något träd när vi var ute i skogen igår. Och med tanke på hur hon far fram är det nog varken första eller sista gången hon kommer att skada sig. Men jag kan ju inte ha henne i koppel hela tiden och att tala förstånd med henne går ju inte heller *suck*.

Får kanske köpa en sån där skyddsväst som finns till hundar som jagar vildsvin. Kanske det vore nåt för Hedda också....

En trött och febrig Hedvig vilar ut efter veterinärbesöket.

2009-01-14
Hösten-07 köpte jag ett jättefint camotäcke till Sydney som hon knappt hann använda. Jag trodde väl aldrig någonsin att lilla Hedda-pedda skulle kunna använda det. Men där hade jag fel. Provade upp det i kväll bara för skojs skull - och det passade faktiskt! Lite för stort är det, men inte så att det gör något.

Lilla Hedvig blev tuff i sitt "nya" täcke och själv är jag glad över att det fick komma till användning igen.

Hedvig poserar i sitt ärvda camotäcke medan Charles passar på att busa.

2009-01-11
Det har varit en rätt så händelsefattig vecka här hos oss. Vi hade några rejält kalla dagar och då går det inte göra speciellt mycket. En snabb runda i skogen varje dag blev det ändå, plus lite inlärning av moment inomhus. Hedda är ett energiknippe och måste få använda både benen och hjärnan en stund varje dag, trots att det är snorkallt ute.

Eftersom vi, pga kylan, inte kunde vara ute så långa stunder passade jag på att stöka undan alla julsaker. Två dagar tog det innan gardinerna var bytta, julgranen borttagen och allt annat nedpackat och undanstoppat. Sååå himla skönt att ha det gjort!

Både igår och idag har vädret varit kanon och vi har kunnat vara ute länge. Vi har bl a gått "träna-att-gå-fint-i-koppel-promenader", vilket det har slarvats med en hel del på sista tiden. Det märks. Matten lovar nu bot och bättring på det området. Har också tränat kontakt, positioner och ingångar utomhus med störning.
Min granne har en enormt, jobbig, skällig spets som hon envisas med att knyta fast utanför altandörren. Istället för att som vanligt reta upp mig på den så passade jag igår på att använda den som störning när vi tränade. Hedvig skötte sig mycket bra och trots spetseländets skällande höll hon fokus på mig den mesta av tiden. Med en klicker och Hills dietmat kommer man ganska långt har jag märkt =).

Hedvig har fått den äran att träffa min kompis nya bullterrier, Siv. Sivan-Divan är söt som socker och har väldigt vassa tänder. Hennes matte kallar henne för en levande häcksax och jag är böjd att hålla med. Det har dykt upp fler nya hundar i bekantskapskretsen. Maria har skaffat en ny liten bedårande collievalp vid namn Tango. Hennes tidigare collie, Charlie, och min Sydney var under alla år väldigt goda vänner och jag tror att våra nya hundar kommer att trivas precis lika bra tillsammans som våra gamla gjorde.

Idag har Hedda bl a fått vara i rastgården där hon både tränat lydnad och busat.

Fina Hedda-pedda

2009-01-05
Så har det blivit ett nytt år igen och dags för det första dagboksinlägget 2009.

Hussen och Snoken sitter just nu i bilen på väg söderut och precis som vanligt känns det tomt och tråkigt när de åkt. Men nu ska vi inte klaga, Vi fick ju faktiskt vara tillsammans en vecka längre än vad som var planerat. Janne skulle egentligen haft sin son över nyår men eftersom både han och Daniel blev sjuka så stannade han kvar här. Sedan pajade startmotorn på bilen och då blev det genast ytterligare ett par dagar extra. Det är inte alltid av ondo när saker och ting går på tok :).

Nyårshelgen blev en lugn tillställning. Vi tvåbeningar satt i TV-soffan och kollade på James Bond, åt ost och kex och drack lite gott vin. Djuren låg utslagna bredvid oss och brydde sig inte ett dugg om att det smällde utanför. Jag minns med fasa de tidigare nyårshelgerna jag tillbringade med en panikslagen Sydney och kan inte med ord beskriva hur skönt det är med en hund som inte är rädd.

Nu är det alltså ett nytt år. Ett helt nytt år med två nya djur och helt andra förutsättningar. Jag hoppas verkligen det blir bättre än 2008.....Vi förlorade två djur inom loppet av sju veckor. Först vår gammelkisse Sigurd. Nu levde han på övertid så det var väl lite väntat, men inte mindre tråkigt för det. Sedan fick vi ta farväl av Sydney.....Min älskade, älskade Sydney. Jag hade önskat och hoppats att vi skulle få fler år tillsammans, men det blir aldrig som man tänkt sig. Med henne försvann stor bit av mitt hjärta. Hon var så väldigt speciell och det band vi hade mellan oss kommer jag nog aldrig att få med en annan hund. Jag saknar henne så oerhört mycket.....

2008 var inte bara elände. Vi fick två nya underbara djur, Charles och Hedvig, vilka naturligtvis är så älskade som de någonsin kan bli. Hedvig har snart varit frisk i tre månader och det känns som om jag nu vågar lämna hennes jobbiga sjukdomstid bakom oss och istället börja blicka framåt.

Våra mål för 2009 är först och främst att fortsätta hålla Hedda frisk. Vi ska också ta tag i lydnaden ordentligt och träna in momenten till lydnads 1:an. Sedan får vi väl se var vi hamnar. Lilla Hedvig ligger fortfarande efter i utvecklingen, men beroende på hur hon ser ut är det kanske inte är helt omöjligt med något vänstervarv till sommaren.

Många kort har det blivit under Jannes och Snokens besök här hos oss. Tyvärr var vi sjuka så det det blev väl mest inomhuskort. Alla bilderna finns att beskåda i Galleriet (Jul- och nyår 2008).

Hedvig på dagens skogsrunda

Hedda tycker det är trist utan hussen och Snoken.