Det är snart
sju år sedan Sydney flyttade hem till oss och – bokstavligt
talat – satte fart på tillvaron. En dobermannvalp är minsann
ingen stillsam liten varelse. Det blev vi nog varse om ganska
omgående. Dobermann är en ras som är väldigt speciell på många sätt och
vis, men eftersom jag träffat en del genom åren kom det inte som
någon överraskning. Jag kände mig väl förberedd och som många
andra nyblivna valpägare hade jag massor med planer för vår
efterlängtade vovve. Men det blir inte alltid som man tänkt
sig…
Jag hade
aldrig i min vildaste fantasi föreställt mig att Sydney redan
vid två års ålder skulle ha genomgått två
korsbandsoperationer, en lång och jobbig
rehabilitering, blivit skotträdd, samt drabbas av
knäartros. Det var ju inte riktigt så jag hade
tänkt mig mitt hundägande. Tur i oturen har Syd inte haft några
besvär av sin artros och hon kunde så småningom fortsätta
springa i skogen, träna lydnad, uppletande och spåra. Som sagt –
hon kunde göra nästan allt som en fullt frisk hund kan göra.
Något tävlande har det inte blivit, men det är inget jag saknat.
Jag är inte direkt någon tävlingsmänniska och för Sydneys del
kvittar det säkert också. Februari 2007 fick Sydney även
diagnosen
spondylos, men med hjälp av
medicin kan hon ändå leva ett drägligt liv. Tyvärr kan hon i
skrivande stund inte springa lös, men det finns så mycket annat
hon kan göra och så länge hon är pigg, glad och positiv är det
ingen större fara.
Åren med
Sydney har bestått både av skratt och tårar – men mest av
glädje. Hon är en hund som alltid är sprudlande glad, positiv
och full av energi. Samtidigt är hon som en jättebebis som
kommer krypande upp i mattes knä i soffan, för att bli pussad på
och få öronen kliade. Jag tror nog aldrig jag har haft tråkigt
med Sydney en enda sekund. Varje morgon möts jag av en
överlycklig hund, som står med framtassarna på sängkanten och
skrattar med hela garnityret framme. Och skrattar det gör hon
mycket och ofta. Hon skrattade och var glad till och med dagen
efter sin knäoperation. Sprang på alla fyra benen gjorde hon
också. Veterinären sa att det kunde ta minst fjorton dagar innan
hon skulle stödja på benet. Pyttsan! Det var bara sluta med
smärtstillande, men någon större skillnad blev det dessvärre
inte. Jag är fortfarande förvånad över att knät läkte ihop som
det skulle.
Sydney är
väl inte världens bästa rasrepresentant vare sig det gäller
utseende eller mentalitet. Hon är lite osäker, reserverad och
skotträdd. Öronen ligger inte som de ska, förbröstet är
obefintligt och lösskinnet runt halsen ska vi bara inte tala om.
Det hade säkert räckt till två dobermann – med råge! Sedan har
hon en pigmentfläck på nostryffeln som bara blir större och
större…Fortsätter den att breda ut sig kommer Sydney snart att
bli dobermannrasens svar på Michael Jackson.
Trots allt
skulle jag aldrig vilja byta ut Sydney mot någon annan, friskare
och snyggare hund. Hon är min ständiga skugga och följeslagare,
min allra bästa vän och världens bästa benvärmare i soffan. Hon
må ha sina fel och brister, men det finns bara en enda Sydney -
och hon är min.
Taget ur
dagboken 2008-03-25
Sydney är borta nu.....
I dag
fick Sydney somna in efter att i helgen slitit av
ett korsband. Hon har haft det tufft hela sitt liv
med sjukdomar och skador och det fick räcka
nu....Hon ska aldrig behöva ha ont mer....Beslutet
var lätt, det svåra blir att fortsätta utan henne.
Sedan jag fick hem henne vid åtta veckors ålder har
vi varit tillsammans nästan alla dygnets timmar.
Varje dag. Nu känns det som om halva jag är borta.
Just nu känns det tomt, så tomt och saknaden är
obeskrivlig.
Hemsidan
kommer att vara kvar men några uppdateringar blir
det nog inte på ett tag. Jag måste nog smälta det
här först.
Den
allra sista bilden på Sydney innan vi åkte iväg.
Trots att hon hoppade på tre ben skulle hon ändå
leka med sin favoritring. Det är så här jag alltid
kommer att minnas henne. Hon kommer att begravas på
Djurvilan,
där också Sigurd ligger.
Tack
för allt lilla gumman. Vi glömmer dig aldrig.....
If it should be
If it should be that I grow frail
and weak,
and pain should keep
me from my sleep.
Then you must
do what must be done,
for this
last battle can't be won.
Do not grieve it should be you,
who must decide this thing to do.
We've been so close, we two
these years,
don't let your
heart hold any tears.
I know, in time, you too will see;
It is a kindness that you do to me.
Although my tail its last has
waved,
from pain and suffering I
have been saved.
For this day, more than all the
rest,
your love for me must
stand the test.
Take me where my
needs they'll tend,
only, stay
with me until the end.
And hold
me firm and speak to me,
until
my eyes no longer see.
(okänd)
